Vilya- så dog vår dotter

Igår va det 9 år sedan Vilya somnade in.

Hon föddes i vecka 23+2 och vägde 643 gram och va 31 cm.

Jag har fått endel frågor vad det va som hände och då tycker jag att det passar bra att skriva det nu, jag skrev ett inlägg på min tidigare blogg som jag delar nu…

Om hur hon somnade in.

Som jag tidigare har skrivit har jag inte kraft nog att läsa journalerna, så allt som jag skriver är plockat direkt ifrån minnet, så det är mycket som utelämnas då jag under denna delen av historien inte va så klar i huvudet.

Jag ska ändå försöka att beskriva för er så gott jag kan…



Vi hade väntat på den tionde dagen så länge… 
Läkarna hade från start sagt att klarar Vilya sig tio dagar så är chansen stor att ni får komma hem med er dotter…

Kvällen innan hade jag en hemsk känsla i kroppen, nattpersonalen va ny och jag kände inte så stor tillit till dem… 

Denna natt ville jag verkligen inte lämna hennes sida… 

Vi satt i fotöljerna bredvid hennes kuvös, klappade hennes lilla kropp, bytte blöja, tvättade… 

Jag vet inte varför jag kände en så obehaglig känsla men den fanns där och ville inte släppa mig…

Personalen tjatade på att vi skulle gå och lägga oss, att vilya mådde bra och att de kommer till oss om hon skulle må sämre… 

Runt 04.00 lämnar vi salen och går till vårat rum strax bredvid… natten va orolig och jag sov väldigt dåligt…

Jag hade under kvällen reagerat på att Vilyas mage svullnat upp lite, men det va ingen fara sa dem, bara luft som skulle komma ut tids nog… 

Men för mig va det någonting nytt, och allting nytt oroade mig…


Vi vaknade runt 06 och gick till salen igen, tog sedan lite frukost, satte mig i pumprummet och pumpade ut mjölk till vilya…

När vi va tillbaka på salen mådde Vilya jättebra… 

Hon hade lågt tryck i respiratorn och allt va som vanligt… 

Dock hade hon inte bajsat någonting under natten och de sa att hon borde göra det snart…

Vi fixar med vilya, ny personal kommer, våra välbekanta sköterskor… 

Allt kändes tryggt och säkert igen!
Den tionde dagen va ju kommen och det betydde läkarsamtal… 

Vi träffade överläkaren runt tio-elva tiden och med oss hade vi vår kontaktsköterska, vi gick till ett rum bredvid för att prata om utsikterna för Vilya…

vi fick otroligt bra besked…

på en skala 1-10 låg hon i toppen… hon mådde fantastiskt bra… 

Vi diskuterade lite angående att hon fortfarande hade kvar ductus i hjärtat, men det påverkade inte henne så mycket så vi skulle pröva en till dos med medicin innan de skulle besluta om operation för ductus… 

Vilket på dem kanske inte ens va nödvändigt i dagsläget.

så vi gick ifrån läkarsamtalet med humöret på topp!



Äntligen fick vi fira den 10:e dagen…

vi va helt säkra på att detta skulle gå vägen! 

Vilya va ju så otroligt stark och man kände vilken livskraft hon hade!

För att fira ringde vi till min familj, mina syskon och min mamma kom och vi gick ner och träffa dem vid entrén och åt lunch i cafeterian…

vi va så lyckliga… 

vi pratade om hur bra hon mådde, hur nöjda läkarna va med henne… 



Vi följde min familj till bussen och sade adjö och vandrade glada och nöjda upp till neonatalavdelningen… 

minns när jag stod i hissen att jag verkligen kände att jag inte behövde oroa mig… konstigt va…

Vi kom upp till Avdelningen och in på rummet för att byta kläder och tvätta sig… Vilya va ju extremt infektionskänslig så det va ett måste om man hade lämnat avdelningen…

När vi kommit in på avdelningen och är på väg till salen där vilya låg möter sköterskorna oss i korridoren…

”Ni måste skynda er- Vilya mår inte bra nu”



Här ifrån är allting ganska luddigt…



Hon ligger i sin kuvös, de har höjt trycket i respiratorn till över 60% men det plingar…

det plingar, det plingar, det plingar, det tjuter….

Läkare kommer inrusande… 



vi får gå ut från salen och jag tror de försöker sätta om tuben till respiratorn…

Vilya har inte bajsat säger dem…



Allt är så luddigt… 

Jag vet att en sköterska frågar om de ska ringa prästen, om vi vill döpa henne… 



Min värld rasar samman… 

en annan sköterska ringer min mamma… 



Mamma hade kommit till slussen och jag har fått återberättat att hon hoppar in i en taxi där ifrån… 



Mamma kommer inrusande i salen… det plingar, det tjuter… det är läkare, sköterskor… de håller på med henne… 

vi får se på… 

de försöker, de försöker… de ökar trycket i respiratorn… 

70%, 80% det tjuter och det plingar….

nu kommer bajset och jag minns att jag skriker neeeeeej!!!!! när mitt Marsvin dog bajsade han… 

de sa att kroppen gör så… den rensar ut sig… allt kom på en gång…



Vilya hade ännu inte öppnat ögonen… 

men helt plötsligt hände någonting helt otroligt… när hon låg där i kuvösen och allt va kaos runt omkring öppnade hon ögonen…



Jag frågade om även detta va någonting som kroppen gör…

nej, svarade alla… de har inte sett det här förut…

vilya va bara redo att öppna sina ögon nu… hon vill se er!



Det plingar och det tjuter… men tiden står stilla… 

Prästen hinner inte komma…



Jag fick sätta mig i fotöljen bredvid Vilyas kuvös, Robin stod vid min ena sida och mamma vid den andra….



De lägger Vilya i min famn… hon lever ännu, hon tittar på mig, rakt in i mig… hon tittar på robin och på sin mormor…

Jag gråter så enormt, men finner ett lugn (tror jag)



De kopplar ur hennes respirator, hon ligger där i min famn, 

jag känner hennes lilla kropp, ser in i hennes vackra ögon… 

De handpumpar hennes andetag… 

då och då tar de bort masken och hon kämpar för att andas själv…. rycker till vid varje försök att få luft… 



Nu har de slutat pumpa och hon ligger i min famn… 

Hon kämpar för att leva… 

Hon tittar på oss och försöker… 

De kommer och lyssnar på hennes hjärta då och då… 

det tog flera flera minuter… en livstid kändes det som då… 

hon kämpar, men hennes lilla kropp är för svag… 



Tillslut tar hon ett sista andetag… 

jag känner att det va det sista… jag vet att hon lämnade mig då…



De kommer och lyssnar på hennes hjärta… hon är borta!



Vi klappar hennes kinder, vi gråter, vi skriker… 

vi sitter där… jag vet inte hur länge.



Jag vet inte vem som ringde men Robins pappa och bror sätter sig i en bil från småland och kör mot stockholm… 

det kanske va så att de blev ringda innan… nu är allt helt svart för mig…



Vi får gå med Vilya till ett annat rum, där fanns ett bord och stolar, sedan minns jag inget annat av inredningen… men där får vi sitta med vår dotter…

Min syster kom, och robins pappa och bror, mamma va ju med också… 

Vi satt i det där rummet i många många timmar… 



Vi fick bada Vilya och klä på henne kläder…

Jag somnade med Vilya i min famn… jag ville aldrig någonsin släppa henne… 



jag grät, vi grät, alla grät! sköterskorna grät…



Prästen kom upp till vårat rum och hade en namngivningscermoni… 

hon tände ett ljus och läste ur bibeln…



Jag va helt tom…

Det enda som fyllde mig just då va kärleken till vilya, sorgen och smärtan… 



smärtan va så olidlig, så jag sov… jag höll mitt lilla barn i famnen och jag sov…



Vilya började bli stel och kall, det såg ut som om hon sov, hon va så vacker så otroligt perfekt… jag kunde inte förstå varför eller att det ens hade hänt…



Någon gång mitt i natten lämnade vi vilya till sköterskorna, jag ville inte jag ville inte jag ville inte!!! 



Jag skulle ju få komma hem med mitt barn…

men vi åkte till mamma, vi kunde inte åka hem…



Hemma stod hennes spjälsäng, alla nallar, leksaker och kläder vi köpt… 

robins pappa och bror åkte hem till oss och ställde upp allting på vinden…



Jag minns bara att jag låg på mammas köksgolv… 

vi fick starka sömnpiller att sova på, jag fick också medicin för att stoppa mjölkproduktionen… 



Härifrån är allt svart… 

jag ville inte känna av verkligheten, så jag sov… jag bara sov och sov… 



Vi hade ett möte på karolinska, träffade läkarna, jag sov igenom hela mötet… 

vi beslutade iallafall att vi inte ville obducera Vilya, hon hade varit med om tillräkligt… 

De gjorde en magnetröntgen och kunde konstatera att hon hade fått en stor blödning i magen.



Vår lilla dotter hade somnat in, hon va borta… nu fick vi istället för att planera vårat framtida lyckliga liv som familj planera vår lilla tjejs begravning…



Vilya föddes den 25 februari och somnade in den 7 mars och en månad efter att hon föddes hölls hennes begravning… 

den 25 mars…

vi hade där i mellan fått åka till karolinska och träffa henne igen… säga adjö ännu en gång… 



Min lilla tjej… jag saknar dig så otroligt!

vill ni läsa hur det va när Vilya föddes finns det här: 

Vilya- så föddes vår dotter i vecka 23+2