Events

Amanda

Sexuella Överrepp

Events

Sämre dag idag!

Ni vill väl höra uppdateringar, jag vet inte.

Det är en så svår balansgång om vad jag ska dela här och inte.

Jag vill på ett sätt ha en positiv anda och framtoning här, samtidigt som jag är i desperat behov av stöd och peppning och framför allt att få skriva av mig. Bloggen har alltid varit min ventil.

När det går upp ska det ju alltid gå ner igen, är det så? För så känns det. Just nu.

Jag va pepp och lite lugnare. Och så kom gårdagen.

Jag började blöda. Och jag ska inte blöda. Inte nu.

Och tankarna om cancer slog mig, nu ligger jag ner igen.

Under gårdagen försökte jag nå min gynekolog.

utan resultat.

1177 sa att jag ska åka in akut till SÖS, jag ringde dit och de sa att de inte kommer kunna göra så mycket förutom att skicka en remiss och ta nya prover. Prover som jag redan väntar på.

Fick tag på gynekologmottagningen idag som bad mig ringa till cancercentrum men de tyckte det va märkligt att de bett mig ringa dem för att det är min gynekolog som måste ge mig beskedet om det är cancer eller ej. Och de har förseningar på labb så mina prover är inte klara ännu.

Det har gått över en månad och längre tid kommer det ta, och i min hjärna har jag cancer. Jag har sån jävla panik.

Jag fattar inte att detta inte prioriteras mer.

Det är rent omänskligt att man ska behöva vänta på ett cancerbesked så här länge.

Det är nog en bättre dag i morgon.

Amanda Ava Resa

Thailand i mars

Hej hopp i galopp!

Full fart på jobbet idag och jag ska berätta en jätterolig sak för er nu!

Om det är så att mina prover är ”bra” alltså att det inte är cancer jag har och om jag kan ordna så att operationen av min tapp hamnar rätt så ska vi fira med en resa till Thailand.

Och det absolut bästa med denna resa är att vi då åker ihop med våra bästa vänner!

Jag är så taggad. Måste få mitt besked nu!

Vi va tillsammans på Mallis för två år sedan och det va så grymt kul!

Nu ska vi göra en resa med alla våra underbara barn. Hyra hus i paradiset.

Jag längtar, det måste bli av!

Amanda Ava Events

Mollys 3 årskalas på Himmelska hundar

Hundkalas på Himmelska hundar

Igår va vi på det coolaste och mysigaste kalaset jag varit på!

Hundkalas för Molly som fyllt år!

Det va massa underbara hundar i alla storlekar inbjudna!

Det bjöds på fika och lunch för oss tvåbenta och hundtårta till de fyrbenta!

så himla roligt och alla hundar uppförde sig exemplariskt!

Här har vi några av kalasets gäster!

Totalt va det 10 hundar och 16 människor.

Ava fick följa med och höll med mig om att det va det roligaste kalaset-ever! Här med Sir James i snygg hatt

Mini fick en snygg fluga på plats, är det fest så är det!

Födelsedagsbarnet Molly med vacker tiara, och den fantastiska hundtårtan!

tack för ett fantastiskt kalas Molly och Emmathorsell.se

Amanda Ava Vardag

2019 är här…

Hej kära bloggvänner!

Nu är jag tillbaka.

Som ni förstått har jag haft en riktig dipp, åt det djupaste hållet.

Jag väntar fortfarande på mitt svar om det är cancer eller inte, men jag känner mig lite starkare, iallafall för tillfället.

Förhoppningsvis får jag svar denna veckan, det borde jag få iallafall.

Sånna här besked SKA komma inom 17 dagar. och det har det ju gått över redan, men det har ju varit ledigt över julen och så…

Men svensk sjukvård kan man ju inte direkt lita på för tillfället, men det borde verkligen komma nu…

Vad har jag gjort under min lilla paus då?

Vi har haft en helt underbar tid utöver detta jobbiga.

vi firade julen nere i Småland och sedan tog vi en weekend i Göteborg där vi bodde på hotell, gick på Liseberg och ullared därefter åkte vi tillbaka till småland för att fira Nyår med våra vänner och massa barn.

 

Det har ju även varit storm och vårt landställe blev hårt drabbat.

Vi hade typ 8-10 träd över våra hus. så vi har hängt mycket på landet och försökt röja upp all oreda.

Men våra småhus är totalt förstörda, så vi kommer behöva byta tak på iallafall två hus…

 

Mer som hänt är att jag börjat jobba, eller ja, det hände ju direkt efter Nyår, men jag har sån pepp på jobbet som jag saknat under ett tag.

Nu ska jag göra mitt bästa för att uppdatera här lite mer också…

Events

cancerbesked

Det va ett tag sedan jag tittade in här.

Jag har ju skrivit att jag inte mådde så bra.

Jag va på botten trodde jag efter att jag förlorade barnet.

Men olyckor kommer aldrig ensamma som man brukar säga.

En vecka efter att jag va inne på sjukhuset blev jag kallad till läkare igen.

De hade missat att skicka ut att jag har svåra cellförändringar.

Så det fick jag veta hos läkaren.

Då fick jag den stora chocken att jag har den svåraste graden cellförändringar.

De gjorde en koloskopi och kollade på tappen och såg utbredda förändringar där.

Så nu väntar jag på svar om det är cancer eller ej.

Oavsett om det är cancer eller ej så kommer de behöva ta bort en del av livmodertappen.

Så våra chanser att bli gravida är än mindre nu.

Vad ska man säga.

Det är tufft nu.

Men vi försöker sysselsätta oss och göra roliga saker.

Men det är tufft nu. Förhoppningsvis får jag svar nu i början på januari, men eftersom det varit jul så kan det dröja till mitten.

just Nu försöker jag bara fokusera och tänka på att det inte ska vara cancer och så får vi se hur det blir med barn sen…

Events

Jag vet inte hur jag ska sätta ord på det

jag mår inte så bra just nu.

Inte alls faktiskt.

Och jag vet inte hur jag ska kunna gå runt i den här världen och låssas.

Allt är grått just nu. Grått, mörkt och kallt.

Och jag känner mig så ensam.

Så ensam och tom.

Jag vet inte ens hur jag ska sätta ord på det.

Events

det Här är det värsta jag någonsin behövt utstå. Tjejer stå på er!

Jag har varit med om det mest smärtsamma och värsta någonsin dygnet i mitt liv.

Jag ber er tjejer. Stå på er!

Jag ville ha en skrapning direkt men läkarna avfärdade mina önskemål och sa att medicinsk behandling är det bästa för kroppen!

Fan heller!

Jag fick min första tablett på söndagen och de sa att endel kunde börja blöda lite på måndagen.

På måndag vid 17 började jag få riktigt ont i magen.

Jag börjar skaka och spy och enorma mängder blod väller ut ur mig.

Jag lägger mig på golvet och nästan svimmar, skakar som om jag fått ett epileptiskt anfall och svetten rinner. Golvet fylls av blod. Vi ringer numret vi fått och skickas till gynakuten.

Vi är inne på akuten runt 18.00

Jag har så otroligt ont…

på akuten får jag otroligt mycket mediciner, stolpiller, tabletter och morfin intravenöst.

Smärtan förssätter men de säger att de inte kan ge mer för jag kan sluta andas.

De gör ett ultraljud och allt är kvar i mig, trots att jag blödigt så mycket.

Blir inlagd och skickat till mottagni gen jag skulle kommit till på morgonen egentligen.

Där påbörjas behandling gen med cytotek.

Först får jag tre tabletter.

Jag trodde att jag nått min smärtgräns men jag får bara mer och mer ont.

Får mer morfin men de hjälper bara i en halvtimme vid varje dos.

Jag hade så ont så att jag själv faktiskt försökte sluta andas.

Jag grät, skrek och bad till gud. Skrek efter mamma.

Timmarna går, jag fortsätter blöda men ingen bebis kommer ut.

Man får ta högs 5 doser cytotek.

Jag påbörjar nästa dos som ger mer och mer smärta. Olidlig smärta.

Mer morfin, mer stolpiller.

Tillslut får jag stesolid vilket är benzo eftersom jag är så förstörd.

Timmarna går.

När vi va hos läkaren på söndagen sa det att det tar 4-9 timmar och så skulle allt vara klart.

Nu hade det gått nästan 20 timmar.

Jag fick inte träffa läkare alls.

Bara mediciner på mediciner. Blod och mer blod…

Efter den 5 e dosen cytotek va jag helt slut.

Jag ville bara dö.

Sköterskorna kom in med mer morfin och vi frågade vad som händer nu.

De sa att vi måste börja om med medicinen jag tog på söndagen och nya doser cytotek.

Jag bröt ihop och vi krävde att få träffa läkare.

De undersökte och gjorde ultraljud.

Bebisen satt fast i livmodertappen.

De försökte dra ut den med en stor tång utan smärtlindring.

Det va nog det värsta.

De kunde inte få ut den.

Sen sa de att det behövdes en akut operation.

Snart efter det kördes jag ner till operation och blev sövd.

När jag vaknade upp va smärtan borta.

Varför kunde de inte gjort det här tidigare?

Mer än ett dygn av otroliga smärtor och så mycket lidande.

Antagligen för att cytotek kostar 3 kronor styck och en operation med narkosläkare, läkare och drygt 10 personal och utrustning är dyrare.

Men tjejer, jag gör aldrig om det här.

Ingen ska någonsin behöva vara med om det här jag precis upplevt.

Ingen!

Stå på er!

De säger att det är bättre för kroppen, men det tror jag inte ett skit på. Att h ett foster som sitter fast i tappen i nästan ett dygn med mediciner som gör så hela livmodern krampar och försöker stöta ut utan resultat kan inte vara bra.

Stå på er! Gör inte medicinsk snälla.

Events

Jag är så rädd

Jag är så rädd…

jag vill inte det här.

Hela min kropp skriker nej!

Jag vill sätta mig på ett plan och lämna Sverige.

Jag vill inte va med om det här!

Jag har läst så många skräckhistorier.

Jag vill inte!

Jag önskar jag fick skrapas istället!

Jag vill inte.

Har panik, total panik!

Events

Kärleken ger mig styrka

Jag är så rörd över alla fina människor jag har omkring mig!

Tack för allt stöd och tack för att ni delar med er!

Minns ni när jag fick plusset på stickan.

Jag sa att jag skulle vara öppen om graviditeten.

Och det vill jag vara.

Jag trodde verkligen inte att det skulle göra så ont i mitt hjärta att förlora ett barn så här tidigt.

Men man bygger ju drömmar.

Planeringen om livet och planerna för hur framtiden kommer att se ut.

Jag planerade och drömde och gjorde allt det här för att verkligen älska från första stund.

Jag vet ju att jag kan förlora ett barn.

Jag hade ju på ett vis planerat för det med, även om det låter märkligt och hemskt.

Men nu kom det som en chock. Jag trodde inte jag skulle göra det nu. Inte såhär tidigt.

Jag visste att det va vanligt, men nu är det så verkligt att så många otroligt fina människor fått gå igenom samma.

Och jag känner med alla.

Livet är bra orättvist ibland.

Vi har ju planerat det här barnet i drygt 6 år.

Jag har längtat så länge.

Och så blir det såhär.

Men man får på nått vis tänka att det är naturen, att det bara behövde bli såhär.

Att det va för det bästa.

Nu väntar några jobbiga dygn.

I morgon ska jag till sjukhuset igen för en första medicin och på tisdag läggs jag in på sjukhuset för att få ut det.

Jag är så otroligt rädd.

Men jag kommer bli ok.

Fan va vi kvinnor får gå igenom💔

Amanda Gravid

Bebisen är död

Idag hade vi ju tid till specialistmödravården.

Vi skulle planera eventuellt cerklage och mäta tappen. Planera in extra kontroller och så.

När de skulle mäta tappen gjorde de även en snabb titt på bebisen.

Jag såg direkt att det inte såg ut som det ska.

Den bara låg där, i ett hörn.

Läkaren sa först inte så mycket.

Jag började gråta innan hon bekräftade det som jag såg.

Sedan kallade hon in en annan läkare.

Hon såg samma sak.

Vår bebis har dött.

Vi va ju på ultraljud för bara två veckor sedan. Så det måste ha hänt nyligen.

Så himla hemskt. Vi har ju gått över vecka 12. Så det kändes så säkert nu.

Jag hade släppt oron för missfall och hade bara oron för prematuriteten kvar.

Men så är livet.

Har spenderat hela dagen på gyn.

På söndag ska jag till sjukhuset igen och få medicin som avstannar graviditeten och gör kroppen redo.

På tisdag ska jag tillbaka och föda ut bebis.

Det känns så jävla orättvist!

Varför?