Nu börjar jag om!

 jag raderade som sagt min sida här på finest, börjar då om med bloggandet.

jag kommer i mina bloggar att skriva ganska mycket om det som jag bryr mig väldigt mycket om här i världen: utsatta barn… och det som jag avskyr mest här i världen: pedofiler. 

självklart så kommer jag att skriva mycket annat skit också…

denna novell skrev jag då jag gick i 8:an:

Enda vittnet

Två öppna ögon när resten av världen blundar.
Två lyssnande öron när resten av världen stänger skriken utanför.
En vit lurvig päls som kramar henne när hon inte orkar mer.

Snön låg kall på marken, träden kala ovanför. Han stängde dörren om henne och hon såg sin mamma försvinna allt längre och längre bort. Gråten kom i halsen när hon tittade upp mot de lysande lyktstolparna som susade förbi i bilens fart. Det var kallt och de få träd som stod vid vägkanten var avklädda, nakna efter vindens framfusighet och snöns första flingor låg tätt ovanpå. Hon kunde likna sig vid träden? Lika kall och naken…

Pappans fingrar skulle smeka hennes kropp . Pappans äckliga fingrar skulle smeka hennes nakna kropp. Hon skrämde bort den hemska tanken och kramade hårt sin vita gossekanin. Kaninen visste men kunde inget säga eller trösta henne från detta svek. Sedan, efter att pappan hade utfört sina övergrepp och fått det han önskat sig, bad han om förlåtelse och köpte en docka eller nalle åt henne. Hon ville ha någonting annat, inte en nalle eller docka. Hon ville ha frihet, hon ville ha tillbaka sin själ, sitt hjärta. Hon ville att han skulle försvinna, men ändå inte, han var ju hennes pappa, och förresten hade han sagt till henne att detta är något alla pappor gör med sina döttrar, bara för att visa att de älskar dem.

Kaninen hade sett allting, men kunde ingenting göra, den kunde inte stoppa det som skett.

Väl hemma var hon trygg. Inte trygg-men trygg. På natten kunde hon inte sova, hon drömde om pappans händer och om hennes nakna kropp. Hon skrek för att det gjorde ont, hon skrek för att hon var rädd. Mamman höll om henne ovetande . Hon visste inte varför skriken kom, inte varför hon aldrig sov. Mamman badade flickan en dag. det var ännu kallt och snön låg tät. Flickan grät, hon grät och grät. Hon berättade för mamman om pappans äckliga händer , hennes nakna kropp och allt svek, allt hemskt hon varit med om. Hon fördes till olika doktorer , alla hade samma svar. Hon hade nu berättat för dem också.

Hon visade stora tecken på ångest, hade börjat bita sig själv och andra. Hon gjorde sig själv illa för att lindra smärtan i hjärtat. Polisen trodde på flickan fast pappan hade sagt att det var hennes fel . det var hon som var skyldig , hon ville, inte han. Pappan dömdes aldrig, polisen hade inte tillräckligt med bevis, de kunde inte döma till hennes ord.

Det fanns inga vittnen, bara en lurvig vit kanin…