Om jag ska vara ärlig…

Den här rättegången i hovrätten tar mer på mig än vad jag kunde tänka mig.

I tingsrätten, eller med den processen så hade jag iallafall hopp om en fällande dom i mitt fall och en känsla av att utföra någonting bra för min systers skull.

Men detta, det känns meningslöst.

Inte minst för att jag hört endel sitta i rätten och säga de mest korkade sakerna. Att om han inte blir dömd så har det aldrig hänt…

Och han blir inte dömd för mitt, alltså har jag fått en biljett för vad de tänker.

Och de kommer få “rätt” igen.

Jag ska inte bry mig.

Men sedan jag va liten har jag alltid velat ha dem.
Önskat dem.

Jag har alltid känt att jag inte blivit trodd av dem och det har gjort ont.

De viktigaste i mitt liv och nästan alla omkring har trott mig, men det gör ändå ont.
Jag kommer inte ifrån det.

Och jag hade förhoppningar Om att vi skulle kunna få en bättre relation.

Men det blev totalt tvärt om.

Och nu är jag mest förbannad.

De är ändå mitt blod.
Och de vänder ryggen åt inte bara mig utan andra också.
Igen.

Och jag vill inte att de ska få rätt igen.

Jag vill inte se en till text som det står att det inte går att döma bortom rimligt tvivel.

Det finns inget tvivel!

Han tog ifrån mig en så stor del av mitt liv!

Men.
Det kan ändå bli bra det här.
Det är bara att köra.

Och för min syster att det ska bli en bättre dom.

Känner mig lite bitter just nu i sjukstugan vi befinner oss i också.

Pepp Amanda.
Pepp….

Jag visste redan att blod är tunnare än vatten

(null)

Lägger upp den igen…

Skrämmande statistik.

Sitter och går igenom BRÅs statistik inför min föreläsning i morgon.

Jag har den rätt bra i huvudet men det har kommit ny statistik.

Det är fan skrämmande.

Jag blir illamående och vill inte vara del av detta samhälle!

Verkligheten är så fruktansvärd.
Den är rå och hemsk!

Jag i mitt yrke VET att det är extremt extremt extremt sällan ett barn ljuger om sexualbrott.

Och om de ljuger så är det så att de ljuger och säger att det aldrig hänt.

Mörkertalet är extremt stort…

Men statistiken.
Den visar inte mörkertalet.

Den visar vad VI går med på.
Vad VI, samhället utsätter våra barn för!

Jag vill inte vara med i detta mer!
Jag vill inte tillåta det här!

Förra året gjordes nästan 9000 anmälningar om sexualbrott mot barn.

22 anmälningar om dagen!

3150 anmälningar om våldtäkt mot barn.

Det mest skrämmande:
Bara 149 anmälningar ledde till en fällande dom…

Det är 4,7 % !!!!!!!!!!!!!!

Det är fruktansvärda siffror!

(null)

Rättegångar- Rond 2

Då börjar det igen. Eller på nytt. Rond 2…

Hovrätten.

Om 3 veckor, och det blir 3 dagars förhandlingar igen.

Den sista dagen i hovrätten är på vilyas 5 årsdag, den 25 februari.

Och jag kommer nog att behöva vara med. Eller behöver gör jag inte.
Men det känns viktigt.
Att vara med på slutpläderingen.

Samtidigt känns vilyas 5 årsdag otroligt viktig.

Jag får bara önska att hon och alla änglarna där uppe håller sin vakande hand över mig.

Men vi ska ju självklart till graven och fira henne.
På hennes födelsedag.

Men den kommer inte bli som jag föreställt mig.

Så mycket ångest man redan går med inför hennes födelsedag, och sedan detta med.

Men… Hittills så mår jag bra.
Vi får väl se om jag brakar lite när det närmar sig mer.

Hoppet är ju det sista som lämnar en, och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte hoppas hoppas hoppas så inåt bara Norden att han döms även för mig.

Men
Ja, men….
Jag vet ju att det nog inte blir så.

Och jag går med den där jävla känslan att jag borde sagt mer, varit tydligare, inte grinat så förbannat mycket.

För om jag verkligen tagit mig tid mellan snörvlingarna att förklarat så skulle de fatta…
Att det för mig inte är någon skillnad på flaschbacks och minnen.

Och man hakar upp sig på småsaker, men det hade nog inte haft någon betydelse, eller hade det de?

Åh!!!

(null)

Bortom allt rimligt tvivel

Ibland blir man sådär extra stolt över det man gör. Att vi kan erbjuda sommarläger och stöd.

Och förfärad. Vi vet ju hur det ser ut…
När ett barn utsätts för sexuella övergrepp.

Det är så fel, vårt rättssamhälle!

Lyssna, en riktigt bra dokumentär om ett av våra fall och från vårt sommarläger…

bortom rimligt tvivel en dokumentär från UR som sänts i P1 och P4

atsub

IMG_0057.PNG

Rättegång- tingsrätt och hovrätt

Som ni vet har jag genomgått en process i tingsrätten mot min pappa.

Han stod åtalad för grov våldtäkt mot barn i ett fall, grovt sexuellt utnyttjande av barn i mitt fall och ofredande i ett annat fall.

De två första åtalspunkterna är samma sak. Men då mitt fall är 24 år gammalt använder man rubriceringen som den va då. Men med samma straffrätt som dagens rubricering.
Det är alltså endast rubriceringen som heter annorlunda.

Den nya rubriceringen grov våldtäkt mot barn eller våldtäkt mot barn infördes så sent som 2005.

För att få lite rätsida om hur det ser ut tänkte jag ta upp hur det sett ut genom tiden angående sexualbrott mot barn.

Incestbrott har alltid setts som ett av de svåraste brott sedan tiden för våra första lagar.

Under medeltiden och långt framöver ansågs incestbrott vara ett brott mot kyrkan och kungen. På 1500 och 1600-talet straffades både förövare och offer med döden.
Båda ansågs vara förbannade av Gud och avrättades. Brottet kallades blodsskam.

Först i och med 1864 års strafflag avskaffades dödsstraffet.

På 1900-talet utvecklades straffrätten och mer vikt sattes på vård och behandling.

Ännu så sent som 1983 fanns i brottsbalken betoning på visst ansvar för offret.

Så våra lagar går framåt. Men… Tyvärr inte dem som dömmer i dessa frågor.

Det är allt för ofta vi ser att lagarna tolkas eller inte följs så som de är tänkt att följas.

Taget ur brottsbalken 6 kap. Om Sexualbrott

paragraf 4
Är brott som avses i första eller andra stycket att anse som grovt, döms för grov våldtäkt mot barn till fängelse i lägst fyra och högst tio år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om gärningsmannen har använt våld eller hot om brottslig gärning eller om fler än en förgripit sig på barnet eller på annat sätt deltagit i övergreppet eller om gärningsmannen med hänsyn till tillvägagångssättet eller barnets låga ålder eller annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet. Lag (2005:90).

Nåväl, vi hade vår rättegång i tingsrätten.
Och som väntat blev inte domen så som den bör.

Som jag tidigare nämnt så är det ytterst sällan det blir en fällande dom över huvud taget.

Och mitt fall va en svår sak att bedöma eftersom det gått många år. (Fniss)

(Fast jag anser inte det efter att ha sett förhör, hans uppenbara lögner) det fanns även betydligt många bevis som direkt skulle kunna fälla honom.

Varför ser det ut på detta viset då?

Har ni läst Bibeln? Eller Koranen?
Det är ungefär det samma som att läsa brottsbalken och lagboken.

Jag som inte är utbildad skulle ha svårt att göra en bra bedömning utefter det.

Ja iallafall angående något annat brott som jag har 0% kunskap inom.

De personerna som sitter i tingsrätten och beslutar och dömmer, de har varken kunskap eller utbildning.
De behöver inte ens ha läst brottsbalken.

Nämndemännen som de heter, de som dömmer i brott och i sexualbrott mot våra barn, de är politiskt tillsatta.

Det kan vara en person som jobbar på Ica, en civilingenjör, en dörrknackare.

De behöver absolut ingen som helst kunskap om barn, eller ens om brottet, om sexualbrott mot barn.

Det är deras tolkningar av lagboken som ger framtiden, upprättelse eller ej för våra barn…

Vad är då skillnaden i hovrätten?

De som sitter i hovrätten är iallafall juridiskt utbildade.
Betydligt bättre än tingsrätten med andra ord.

Tyvärr behöver de absolut ingen utbildning om barn.

Och det är detta som är så skrämmande. En 3 åring, 4 åring eller 7 åring har absolut inte samma sätt att beskriva ett brott som hänt som en vuxen.
Ändå är det de kraven som ställs på ett så litet barn.

Även fast det barnen inte får någon som helst skillnad gällande förhör mot en vuxen.

En vuxen människa tycker att det är otroligt svårt att berätta om en våldtäkt för en Vilt främmande människa, men en vuxen har förståelse varför den måste berätta. Vilket ett barn inte har.

Och ingen får dessutom tala om för barnet varför det måste berätta vad pappa eller en annan vuxen gjort, för då ses det som påverkan på barnet.

Det som är skrämmande är att ett barn bara får tillfälle att bygga upp ett förtroende för en person, som barnet ska berätta det mest plågsamma och traumatiserande för på så kort tid.
Ofta hålls bara ett förhör med barnet.
Ibland hålls det två.

Och barnets reaktioner och sett att prata bedöms.

Hur många gånger har pappa gjort detta fick jag som fråga, 3,5 år gammal…

Och jag började räkna så långt jag kunde, en annan gång sa jag en gång och efter så sa jag nej, många.

Och när man ser på förhör, när jag ser på mitt förhör så blev även jag lite irriterad.

Varför skrattar jag?
Jag vet ju hur förjävla dåligt jag mått.
Jag vet ju om hur mina nätter va. Och om min ångest som va nära att ta mitt liv. Just under denna period.

Varför sitter jag och skrattar i förhöret!!!!

Svaret på frågan är inte lätt att ge.
Men har man sett många barnförhör så är det ytterst sällan ett barn sitter och gråter.

Alltså det vi VILL se, det vi FÖRVÄNTAR oss att se.

Men så kan man tänka rätt krasst.
Det är första gången ett barn träffar en människa, är det så konstigt?

Och ett annat senario som vi VUXNA har svårt att FÖRSTÅ är barnets dubbelhet.

Ett barn älskar ofta sin förövare oerhört högt.

Och att höra ett barn uttrycka sin kärlek och saknad till sin förövare är någonting som också gör att ett barn ifrågasätts.

Men det är så, att ett barn ofta älskar sin förövare, också.
Även vad denne gjort!
Även fast att barnet mår fruktansvärt i själen, är rädd och traumatiserad…

Jag har nämnt det tidigare.

Den enda lösningen som jag ser, just nu.
Är högre kompetens och kunskap och mer krav på dem som dömmer i sådana här fall, i fall som rör brott mot barn!

Det borde finnas en barndomstol. Där det jobbar personer speciellt utbildade för detta.

Jag läste härom dagen extremt skrämmande statistik.

Brås nya statistik för 2013,
Jag blev inte helt klar med sammanställningen av denna, men återkommer med den.

Det är skrämmande, på riktigt hur statistiken ser ut.

För mig återstår det en hovrättsförhandling.

Eftersom min pappa sitter häktad kommer den att ske inom 8 veckor från det att åtal väcktes, alltså inom 7 veckor nu.

Jag kommer inte behöva närvara på förhandlingen.
Vilket känns skönt.

Tyvärr så har jag inga förhoppningar om att han fälls för mig där, ni förstår kanske själva efter att ha läst.

Men jag ser inte heller att det finns så mycket att förlora.

Det jag också vill tillägga är att det finns hopp!
Även fast det är alldeles för få som blir dömda, så är det inte omöjligt!

Och bara genom att våga göra en anmälan så sätter man ner foten, man visar att detta va fan inte okej.

Och desto fler som vågar anmäla, desto större blir siffrorna.

Statistiken är det som talar.
Siffror talar.
Politiker lyssnar på siffror, inte på barn.
Finansiärer lyssnar på siffror.

IMG_0005.JPG

IMG_0006.JPG

IMG_0007.JPG