Unikt samarbete med mammahjartat.se

Jag är så lycklig att kunna berätta att vi på Atsub kommer att börja samarbeta med mammahjartat.se

Vi på Atsub kommer att börja samarbeta med mammahjartat.se

Mammahjärtat är ett initiativ som förmedlar gratis skönhetsvård, träning och hälsotjänster till ensamstående med små barn. Alla samarbetspartners bidrar med sin tid helt utan ersättning, och deras mål är att skapa en kedjereaktion av glädje genom att en i stället för att tacka för tjänsten gör en god gärning för någon annan.

Hur fint är inte detta…

Nu ska våra medlemmar erbjudas detta.

Ofta är det mammor som verkligen är i behov av lite egentid och njutning.

Det finns nämligen få upplevelser som är värre än att se sitt barn lida, att kämpa och kämpa för sitt barn.

Nu i vinter kommer vi hålla ett stort event ihop för våra medlemmar, det kommer bli fantastiskt.

Jag är så glad att vi tillsammans med mammahjärtat kommer att kunna erbjuda detta, för det är verkligen behövligt!

Även du kan bidra- köp en GlowBox


Mammahjärtats GlowBox vill inspirera kvinnor och män till att sätta ny standard i sina skönhetsrutiner.

GlowBoxen innehåller alltid fem skönhets produkter som är till för att lämna din hud mjuk, smidig och vacker, för att det ska bli lättare än någonsin att hitta dina egna skönhetsritualer. Vi tycker att alla förtjänar att känna sig trygga i valet av sin hudvård, och därför väljer vi noggrant när vi handplockar produkterna från de mest innovativa, exklusiva och mest respekterade varumärkena.

En av de bästa förmånerna med att prenumerera på Mammahjärtats GlowBox är att du får tillgång till de bästa skönhetsprodukterna – lyxiga produkter som ger extraordinära resultat. Detta är vårt löfte till dig.

När du köper Mammahjärtats GlowBox stödjer du också vårt arbete med att hylla och pyssla om singelföräldrar med gratis skönhetsbehandlingar.

When you glow, we grow!

Öppna dörren till barnens hem!

Våld.

Detta meningslösa våld som kostar ungdomar livet.

Det har tänts ljus och hållits andaktsstunder för att uppmärksama våldet som sprider sig bland de unga.

Polismästaren efterlyser fler vuxna som kan vara ute bland ungdomarna.

Fler föräldrar på stan.

Nattvandrarna ber om förstärkning.

Lugna gatan berättar om sin verksamhet bland barn och ungdomar. Med andra ord-mer vuxna är lika med mindre våld.

Är problemet så enkelt?

Och är det egentligen ungdomarna vi ska fördöma i första hand? Unga formas trots allt av oss vuxna.

Är vi vi verkligen så bra förebilder för den yngre generationen? Statistiken talar emot det.

Varje år blir tio barn ihjälslagna i sitt hem.

Mer än tio barn ser sin mamma mördas.

Förra året anmäldes över tjugofyratusen fall av misshandel mot barn och mörkertalet beräknas vara oändligt mycket större.

Tvåhundratusen barnväxer idag upp med missbrukande föräldrar.

Över tretusensjuhundra barn blir våldtagna av sina föräldrar varje år.

Mörkertalet beräknas vara minst det femdubbla.

Det är skrämmande siffror som biter sig fast i mitt huvud. är det så konstigt att barn brukar våld?

Att hundratusentals barn möter våld på ett eller annat sätt, ofta dagligen, kan inte gå obemärkt förbi de ungas medvetande!

Ett barn som har blivit kränkt lär sig att kränka andra.

Ett barn som blir slaget lär sig att slå.

Jag tänker i min enfald att vi borde efterlysa vakter i barnens sovrum- iallafall borde vi öppna dörren till deras hem!

När får vi brottsoffer permission?

Som jag berättade lämnade min pappa fängelset i maj.
Han dömdes 2015 i mars till 4 års fängelse för våldtäkt mot barn på mig och min syster och sexuellt ofredande på en annan tjej.
Det efter en härlig "pensionärsrabatt" och mängdrabatt.
Han blev alltså dömd till den lägsta straffsatsen.

Varje månad fick jag hem ett handskrivet brev från anstalten som informerar mig om att han skulle ha permission.

Men när får vi utsatta permission?
När får vi slippa ur vårt livslånga fängelse?

Dessutom fick han vård.
En specialanpassad vård.

Jag ringde till kris och Traumacentrum för att försöka få vård åt min lillasyster direkt efter domen…
Men de sa att det inte har resurser.

Hon har alltså inte fått någon som helst hjälp…

Jag själv försökte också få tid till psykolog i samband med rättegångarna.

Jag nekades också på kris och trauma.
Sen sökte jag via vårdcentralen…
Visst kunde de erbjuda mig 7 gångers samtal…
Men när jag gick dit sa de rak ut att de inte kan hjälpa mig.

"Vi kan prata om din dåliga självkänsla eller så, men vi har inte möjlighet att gå in djupare"

Jag blev så dålig så jag sökte mig till psykakuten.
Där skrev de ut antidepressiva läkemedel, men sedan lämnades jag.
Jag va där i totalt 10 minuter.

Jag hade möjlighet, så jag sökte mig till en privat psykolog. 950kr i timmen kostar det.

Men långt ifrån alla har råd. Då står de där, utan hjälp, utan vård…

Jag har ändå bearbetat mina trauman.
Det va faktiskt mycket bättre förr.

I mitt arbete vet jag att knappt något av våra barn får någon som helst vård.
Inte ens bup tar emot.
Det finns inte resurser.

Och ni kan väl snälla bespara oss brottsoffer att döma ut ett straff som sen per automatik betyder att vår gärningsman kommer ut efter 2/3 av den korta strafftiden.

Min pappa kom alltså ut efter drygt 2 år.
Han har lyckats med den store bedriften att inte utsätta andra barn under sin fängelsetid.

Det är ett skämt, ett hån.

Varför ens döma till 4 års fängelse?
Förstår ni hur sjukt det är?
Min förövare får en klapp på axeln för att han har förstört så mångas barndom.

Vad är priset för ett barns liv?

Trasdockans dag 2017

Tack till alla artister och till Göran Steen, till Piraten Rubina, politiker, barnombudsmannen, Tremendous Events samt till alla fina i föreningen som gjort vår dag i går till den fina dag den blev.

Vi vill även tacka alla fina människor på Centralstationen som stannade upp lyssnade och reagerade.
Tack till Jernhuset och alla företag som sponsrade oss. Dagen blev fantastisk.

Väl inne på Centralstationen efter att alla röster tystnat och vi var beredda att riva scenen och avsluta arbetet såg vi en familj som stod och tittade på oss. Jag log mot barnen som besvarade mitt leende och kom framspringande till mig.

Dom hade varit med oss hela dagen- på avstånd. Barnen berättade för Mig om sin situation och mamman stod bredvid och grät.
Dom hade ingenstans att sova i natt.
Pappa hade misshandlat mamma och barnen hade ringt 112 varpå polis och ambulans hade kommit. Polisen hade kallat socialjouren till plats, och den hjälp dom fick var hotell för en natt. Jag och barnen pratade och barnen överöste Mig med fakta om hur dom hade det.
Pappan hade även misshandlat barnen. Många gånger.
Pappa sade åt oss att mamma var död och vi var så rädda

De andra samtalade med mamman.
Barnen var blott iklädda tröjor med korta ärmar.
4 barn ensamma, med en rädd mamma, hungriga och frusna utan sängplats för natten. Barnen sa att de va hungriga, de hade inte någon mat.

Vi bestämmer oss för att ringa socialjouren och be dom komma och ta hand om familjen.
En mycket otrevlig social jour svarar oss att dom har inga resurser att komma till Centralen. Mamman får söka upp dom. Nej dom kan inte komma.

Då bestämde vi oss för att åka med till social jouren med familjen. Barnen satte som fastklistrade på mig under resan i tunnelbanan. De fortsatte prata och berätta om pappans våld.

Vem är ni och vad gör ni här frågade socionomen som tog emot. Talar dom inte svenska?

Nej vi kom med som stöd för familjen svarade vi. Nej ni får inte komma med in. Ni får gå härifrån. Enligt lag har dom rätt att ha med sig ett stöd försökte jag säga (Förvaltningslagen). Men vi fick lämna familjen utan att bli insläppta.

Vi kramade om dom och lämnade vårt telefonnummer om dom behöver mer hjälp.

Det känns som ett enormt svek.
Varför?

Vi återvände till Centralen och packade ihop för dagen. Stämningen var tung och jag förstod att allas tankar var hos de 4 barnen.
Fick de en sängplats?
Fick de mat och värme.
Lyssnade någon till vad de varit utsatta för?

Snälla socialtjänst behandla människor på ett värdigt sätt. Ni har kanske inte resurser att åka ut och hjälpa 4 barn i en svår situation (vilket jag tvivlar på) men lite medmänsklighet kostar så lite.

Tack alla fina människor för allt stöd under trasdockans dag
Vi kommer att fortsätta skrika för alla utsatta barn.
Atsub.

Trasdockan och föreläsning.

Hej kära blogg!

Jag har varit usel på att uppdatera här!

Just nu är det så enormt mycket!
Trasdockan är nästa söndag!
Helt galet att det snart är dags!

Som vi jobbat för den dagen. Och kommer göra veckan som kommer.

Men otroligt roligt!

I fredags hade jag en fantastisk föreläsning på Skepparholmen i Nacka.
Publiken va tre stycken förskolor som ville öka på sina kunskaper om sexuella övergrepp.
Jag är så tacksam att få föreläsa för så viktiga vuxna!

Trasdockemöte på ingång!

Snart dags för trasdockemöte och sedan blir det möjligtvis en tur med motorcyklarna för att se på eventytan och parkeringsmöjligheter…

Sen blir det bio ikväll…


Om någon av mina läsare är bästis med någon sjukt bra artist kan ni ju hojta till…

vi letar bra artister till trasdockans dag som blir 27 augusti


kommer bli ascoolt detta år!

peppen!!!!

Enda Vittnet!

ENDA VITTNET

TVÅ ÖPPNA ÖGON NÄR RESTEN AV VÄRLDEN BLUNDAR. TVÅ LYSSNANDE ÖRON NÄR RESTEN AV VÄRLDEN STÄNGER SKRIKEN UTANFÖR. EN VIT LURVIG PÄLS SOM KRAMAR HENNE NÄR HON INTE ORKAR MER.

Snön låg kall på marken, träden kala ovanför. Han stängde dörren om henne och hon såg sin mamma försvinna allt längre och längre bort. Gråten kom i halsen när hon tittade upp mot de lysande lyktstolparna som susade förbi i bilens fart. Det var kallt och de få träd som stod vid vägkanten var avklädda, nakna efter vindens framfusighet och snöns första flingor låg tätt ovanpå. Hon kunde likna sig vid träden? Lika kall och naken… Pappans fingrar skulle smeka hennes kropp . Pappans äckliga fingrar skulle smeka hennes nakna kropp. Hon skrämde bort den hemska tanken och kramade hårt sin vita gossekanin. Kaninen visste men kunde inget säga eller trösta henne från detta svek. Sedan, efter att pappan hade utfört sina övergrepp och fått det han önskat sig, bad han om förlåtelse och köpte en docka eller nalle åt henne. Hon ville ha någonting annat, inte en nalle eller docka. Hon ville ha frihet, hon ville ha tillbaka sin själ, sitt hjärta. Hon ville att han skulle försvinna, men ändå inte, han var ju hennes pappa, och förresten hade han sagt till henne att detta är något alla pappor gör med sina döttrar, bara för att visa att de älskar dem.

KANINEN HADE SETT ALLTING, MEN KUNDE INGENTING GÖRA, DEN KUNDE INTE STOPPA DET SOM SKETT.

Väl hemma var hon trygg. Inte trygg-men trygg. På natten kunde hon inte sova, hon drömde om pappans händer och om hennes nakna kropp. Hon skrek för att det gjorde ont, hon skrek för att hon var rädd. Mamman höll om henne ovetande . Hon visste inte varför skriken kom, inte varför hon aldrig sov. Mamman badade flickan en dag. det var ännu kallt och snön låg tät. Flickan grät, hon grät och grät. Hon berättade för mamman om pappans äckliga händer , hennes nakna kropp och allt svek, allt hemskt hon varit med om. Hon fördes till olika doktorer , alla hade samma svar. Hon hade nu berättat för dem också. Hon visade stora tecken på ångest, hade börjat bita sig själv och andra. Hon gjorde sig själv illa för att lindra smärtan i hjärtat. Polisen trodde på flickan fast pappan hade sagt att det var hennes fel . det var hon som var skyldig , hon ville, inte han. Pappan dömdes aldrig, polisen hade inte tillräckligt med bevis, de kunde inte döma till hennes ord. Det fanns inga vittnen, bara en lurvig vit kanin…

Den här texten skrev jag då jag var 13 år som skoluppgift, läraren bemödade sig inte med att ta tag i mig och fråga hur jag mådde, trots att det va min främsta anledning till texten.

Idag kommer vi anordna manifestationen “Enda vittnet” på Mariatorget i stockholm.

Endast 4 % av de anmälda sexualbrotten leder idag till en fällande dom.

Just för att det saknas vittnen…

Har du eller ditt barn någon gose som skulle vilja ställa upp som enda vittne så är vi oerhört tacksamma om de ville komma till oss.

Manifestationen hålls mellan 11.00-14.00 på Mariatorget,

www.atsub.se