Vilyas begravning

Idag är det 8 år sedan vi begravde vår älskade dotter Vilya!

Det va nog det tyngsta och det jobbigaste jag någonsin varit med om, förutom då hon somnade i min famn.

Det va en otroligt kall dag, snön låg tät och kylan va bitande.

Alla våra nära va samlade, familj och vänner.

Jag önskar jag vågade minnas tillbaka på den här dagen.

Men det tillsammans med dagen då hon dog försöker jag att inte få upp i mitt huvud.

Fast hjärnan upprepar vissa bilder, om och om igen.

Vi sjöng sov du lilla videung…

Mitt hjärta slets i tusen bitar.

Men det va vackert.

Och hela kyrkan va fylld av kärlek, sorg och saknad.

När min bror och gudfar sänkte ner Vilya i marken för sin sista vila va min enda känsla att jag ville hoppa ner i graven och bli begravd med min dotter.

Känslan va så stark så de vid min sida fick hålla i mig!

Jag ville kasta mig på marken, jag ville dö… Få vara med min dotter…

Idag för 8 år sedan va en fruktansvärd dag…

Men också en dag som jag väntat på sedan hon somnade.

Dagen då hon skulle få vila.

Som vilya skulle få komma bort från sjukhuset.

Vi hade varit i deras ”förvaring” två gånger och sett vår döda dotter.

Det kändes skönt att hon fick en egen plats.

Men det va vidrigt att inte få se hennes ansikte igen.

Även fast döden påverkat hennes lilla kropp redan…

Den här dagen är svår…

Den är tung och hård…

Men jag vill minnas den med kärlek.

Vi gav vår dotter en otroligt fin begravning.

Vi och alla som va med…

Jag tror hon kände sig älskad, betydelsefull!

Vilya har nog inte bara ändrat min syn på livet, utan många många andras.

En stor del av mitt hjärta försvann när hon dog, ännu en bit försvann när hon begravdes.

Idag pussar jag lite extra på Ava

5 comments / Add your comment below

      1. Tack så mycket, det är inget jag går runt pratar och det är förens nu när vänners släktingar börjar dör dom ens förstår att sorg är något man bär med sig live ut! Det går inte komma över någons död som många tror.

        Kram

Kommentera